I mitt förra inlägg glömde jag bort totalt att nämna att just vid den tidpunkten inlägget skrevs så var jag påväg upp mot Stockholm för att se min favorit Bob Dylan.
Det började med att far och jag åkte upp skapligt tidigt så att vi kunde träffa och krama son&storebror Petter. Malin hann vi se en liten stund innan vi skulle ta tunnelbanan in mot Globen.

Pappa och jag tog varsin lättöl där på plats, men det roliga eller det mest irriterande började redan när vi skulle köpa biljetter till tunnelbanan.
Vi köpte 8 st som vi skulle stämpla och bla bla bla. Men plötsligt vid all betalning sa mannen som stod i kassan och huttrade: "Ehh.. Hur gammal är du förresten?"
Själv så smålog jag lite och sa att jag är 20 hela år, snart 21. Efter det så låg och småskrattade mannen och typ sa: "Jaha, hehe". BAH! Det jag vill komma fram till är att alla tycker jag ser så jäkla ung ut. Jag blev irriterad, men eftersom jag är så van så skämtar jag alltid bort och skrattar åt det. Det är väl lika bra. Välkommen till Evelina's vardag. Hur lång är du, hur gammal är du? Baha, har jag ett babyfejs eller?
Usch, nu låter jag så butter trots att jag inte är det. Hehe.

Skitsamma.
För att kortfatta allt om Dylan, så tycker jag att det var helt fantastiskt. Pappa blev lite smått kär också. Det var svängigt och mysfaktorn var stor. Stjärnhimmel som bakgrund. En liten smal och emlig farbror i grå helkostym med vita stora knappar hela vägen ned. Jag får inte glömma nämna den fina bruna hatten som är väldigt typisk honom. Rösten var verkligen i form fortfarande trots att han är gammal som skrot. Han stod och blåste i sitt munspel, så att jag fick rysningar i hela kroppen och för en kort tid blev jag kär. (ta inte illa upp Dani)
Det var inget mellansnack som jag annars kan tycka är viktigt. Nej, han visste att han skulle fokusera på att leverera och det gjorde han verkligen.

Ibland kände man inte alls igen låtarna, eftersom han omdirigerar dom så himla mycket. Den absolut bästa var Like a Rolling Stone. Jag satt och väntade och väntade på att han skulle spela min absoluta favorit Dont' think twice, i'ts alright, men jag kan ju inte förvänta mig att han ska välja ut alla min favoriter av 100 tals låtar han har gjort. Nej nej, jag är nöjd. Han avslutade alltet fint med Blowin' in the wind. Jag filosoferade om efteråt att det var fint att uppleva detta med sin far och verkligen lika fint om mina vänner var med på ett hörn. Men det får bli nästa gång. Det ska inte bli "första&sista gången" grej detta. Sammanfattning med ett ord - magiskt.