Såhär på natten i Landet Ingenstans.

Jag sitter såhär på nattkvisten och musik-knarkar Hello Saferide.
Annika Norlin är verkligen mumma!

Egentligen skulle jag behöva sova, eftersom jag har en fotbollscup hela helgen, men jag har suttit och gjort en blandskiva till min mor med just Hello Saferide plus Säkert.
Hon börjar tycka om henne och DET tycker jag verkligen om.
Äntligen bort med hennes ungdomsår med Meat Loaf och Queen. Verkligen på tiden med lite ny musik för hennes öron!

Har förövrigt pratat med Miranda idag, som jag gör varje dag, men ändå.
Egentligen pratar vi inte om något viktigt. Det konstiga efter 20 års vänskap, så har vi alltid något att prata om. Kan prata timtals.
Jag har insett att hon är dagens vän, eller årets vän. Nej, jag måste slå till med mer. Hon är nog evighetens vän. Varje dag, varje timme, varje sekund. Hon är förbannat snygg också! Innan praktiken passade jag på att träffa min kärleksfjant Dani, så vi hann med några kramar innan jag skulle åka iväg igen. Somsagt, så har han sagt adjöken adjö till Norrköping denna helg och lämnat mig i sticket för en tv-spelshelg med grabbarna. Men jag ska väl inte säga något.. En "fotbollsnörd" som jag är tar ju alla cuper på allvar. Och detta är ju trots allt den sista och då är det extremt viktigt att göra något bra ifrån sig.

Hm, fotbollsnörd. Vad tråkigt och fånigt det låter.
Dani, du har verkligen hittat ett kärlekskap du!

Nej, nu måste jag nästan försöka hoppa till kojs och ta tag i sömnen.
Jag är ju trots allt nästan okontaktbar på morgonen.
Men somvanligt, som jag ska sova till blir det ett Ducktales avsnitt.
Jag är snart klar med serien. Men jag är otroligt sugen på att se Per Åhlins film Dunderklumpen.
Den är trots allt väldigt mysig och vem blir inte glad av låten, det blåser en storm över Jorm?
Den får mig att le och ja, det gör du också Daniel Christensen.

Jag hittade en gammal dikt som jag skrev för fruktansvärt länge sedan, när jag väl vara inne i mina vinterdepressioner. Den heter avskalningsprocessen och jag vet inte om jag ska skämmas över eller vara stolt över den.


“Jag ser hur videungens knoppar
brister till ett tunt, mjukt dun i
Landet ingenstans..

Samtidigt tog Harry Potter sitt trollspö
Och attackerade mig med en nål och en tråd.
Det skulle bli min korsett, min kevlar.
Det var likt en snörning från min hud till andra sidan
av ryggraden..
Det var första gången mina tårar föll längs min kind
av smärta.

Trädens skuggor skrattade åt mig och förvandlade
mitt ansikte till en clownmask.
Ett tecken på att jag inte fick visa mina tårar av blod
för omvärlden..

Jag blev hånad av allt slags ting.
- Älvor, feer, till och med hånad av mareldens
vackra ljus..

Men då kom du och skapade en avskalningsprocess.
Du skalade det fula av mig..

Du tog bort stygnen från min korsett, så att
jag kunde andas.. Samt drog du bort bit för bit
skalet av mitt clownansikte..

Insåg då att du gjorde mig vacker igen
för omvärldens allt slags ting.
Du skalar av det fula av mig och nu
äntligen kan jag känna glädje
i Landet ingenstans..

Du skalar av det fula..
Din avskalningsprocess..”


Hm, jag rodnar bara nu bara när jag läser igenom den.
Men på tal om denna kärleksfjant, så ska du veta att du skalar av det fula av mig.
Du kom vid en bra tidpunkt med ditt trollspö och förvandlade mig till något vackert i Landet Ingenstans.
Du är nog min fantasi.