Tragedier och åter tragedier. Jag har gråtit floder idag och varit hemskt upprörd.
Allt började med att jag fick ett samtal av en gråtande syster som berättade att hennes pojkvän Mikael ligger på sjukhuset. Orsaken var att han hade vejjat för en fotgängare i en kurva när han var påväg till jobbet. Han körde in ett dike och sedan in i ett träd.
Ingen visste någonting om hur det var med honom.
Jag grät och grät och bestämde att jag och syster Felicia skulle åka in för att titta till honom.
Att sitta och vänta, samt att inte veta någonting är det värsta som finns. Så när vi väl kom in till sjukhuset, så hade han precis vaknat och var jätte virrig. Han upprepade en massa frågor och en rejäl hjärnskakning hade han fått. Jag pratade med sjuksystern och hon sa att minnesförlusten skulle snart försvinna.

Det läskiga är att han inte kommer ihåg någonting från gårdagens kväll och minns inte alls att Felicia hade varit där. Han var i alla fall glad att vi kom dit och hälsade på.
Jag var tårögd hela vägen dit och när jag väl såg honom ligga där så var jag nära att börja storgråta igen. Precis som jag gjorde i skolan.
Läget verkade i alla fall helt okej när vi väl var där, men nu under kvällen fick vi ett samtal från hans pappa och han sa att det har blivit värre. Jag är helt förstörd och undrar hur det här kommer sluta. Han har svåra smärtor i ryggen plus blir minnet bara sämre och sämre.
Fick höra att han hade satts sig upp i sängen och bara tittat ut på ingenstans. Man fick ingen kontakt med honom på ett tag. Det gör mig rädd. Jag har inte varit såhär rädd på länge.
Jag orkar inte med några tragedier. Nej, jag orkar inte.

När jag väl trodde att läget var stabilt så passade jag på att träffa min sparv Elin som var hemma under dagen för att sedan åka hem till Växjö igen. Vi käkade lunch och kramades sedan hejdå i snöovädret på Vibergas parkering. Det var fint.

Nu sitter jag här i min säng och dricker vin med en sjudundrans ryggvärk och vill bara dricka bort all smärta och allt gråt. Känner mig nästan som en suput. Jag sitter ritar också, men det är mest sorgsna saker. Sitter här uppe trots att vi har främmande där nere. Jag är bara så fruktansvärt orolig. Jag hatar att gråta.
Jag ska in dit imorgon igen och se efter hur det är eller så åker jag efter skolan.
Nu återstår det bara en kväll med sorgen musik och dricka mig full på vin.
Smärtan ska bort och jag känner mig deprimerad.
Önskar att jag hade någon att krama om. Och åter..
Jag hatar att gråta.